GIFF: Låt den rätte komma in

Tomas Alfredson (Fyra nyanser av brunt) blandar snö, blod och Ika i rutan (!) i ett svenskt, småsött drama med inslag av vampyrer.

TolvÃ¥riga Oskar blir mobbad av kamraterna i skolan och lever ut sina aggressioner genom att knivhugga träd och klippa ut tidningsartiklar om mord samtidigt som han diggar till Gyllene tider (!). En karriär i Jason Vorhees fotspÃ¥r verkar dock kunna undvikas dÃ¥ han finner en bästa vän i nyinflyttade grannen Eli. Vissa aspekter komplicerar sedermera deras kamratskap – till exempel att Eli har varit tolv Ã¥r väldigt väldigt länge och lever pÃ¥ blod.

Låt den rätte komma in går ifrån den stereotypa genrefilmen och använder sig av en dramabas (Oscar och hans vedermödor) där vampyrdelen fungerar som ett fördjupande lager i historien. Filmen har en fridfull känsla över sig och lyfter fram de våldsamma sekvenserna utan klassiska planteringar eller skräckmusik. Resultatet blir följdaktligen en lågmäld film som är stilfull och vacker men samtidigt ganska otäck.

I rollerna som Oscar och Eli ses de duktiga debutanterna KÃ¥re Hedebrant och Lina Leandersson: Att spela en karaktär som pendlar mellan offer och massmördare eller oskuldsfull flicka och blodtörstig vampyr kan vara nog utmaning för de flesta skÃ¥despelare, men av resultatet att döma tror jag inte att varken Hedebrant eller Leandersson behöver äta nudlar i framtiden. Ika Nord – skaparen av min barndoms mardrömmar – dyker upp vid sidan av och är väldigt olik sin karaktär i rutan under 90-talet (tack och lov). Perr Ragnar är trevlig i en biroll, men jag kan inte sluta tänka pÃ¥ dÃ¥liga dÃ¥liga dÃ¥liga KG (Fyra smÃ¥ filmer: “En liten film om döden”) vilket ger honom en komisk effekt som inte borde vara där.

Med LÃ¥t den rätte komma in motbevisar härmed regissören Tomas Alfredsson tesen att svenskar inte kan göra vampyrfilm: jag njuter till fullo i det svenska Ã¥ttiotalet bland snö, a-lagare, mobbare och sist men inte minst vampyrer. Det är en välkomponerad film rent tekniskt med väl genomförda effekter – minus vissa datoranimerade element som sticker lite ögonvrÃ¥n. Men resten av scenerna är visuellt ögongodis och filmen är en direkt hälsning till SFI: sluta lägg filmstöd pÃ¥ fÃ¥niga ogenomtänkta komedi-uppföljare och halvtaskiga riddarmanus och ge allt till Alfredsson.

Att tilläggas bör, att jag saknade förförstÃ¥else för historien eftersom jag inte läst boken, i kombination med att blotta tanken pÃ¥ en film om vampyrer fÃ¥r mig att mysa…