SFF: Chapter 27

Saturday, November 17, 2007

I hate movies, they’re phony!

Vad än all världens filmtittare säger om Jarrett Schaefers debutfilm så anar jag prisregn. Det är ett välkänt faktum att om en skådis ändrar sin kroppsform på ett eller annat sätt och sedan gestaltar en “psykologisk” karaktär så ska det belönas, särskilt med en guldgubbe. Titelrollen innehas av en Jared Leto som förmodligen hade ganska trevligt under förberedelserna av denna film: jag misstänker en hel del föda med hög fetthalt. Hur som helst så är han helt enastående och använder hela sin kropp för att ge oss en bild av en mycket fascinerande man med alla möjliga typer av issues och ångestar. Hollywoods egen partyprinsessa Lindsay Lohan är med på ett hörn som en av Beatles fans, en roll som med fördel kunde innehas av någon mindre (ö)känd – jag kan inte sluta undra hur det resonerades för att ha just henne i den rollen? Svaret är förmodligen publikmagnet. Hon utmärker sig inte jättemycket dock, men hon gör ett bra jobb.

Historien lånar strukturen från Chapmans favoritbok “The Catcher in the rye”, där huvudpersonen Holden Cauldfield är något av en besatthet för Chapman och filmens titel föreslår ett sista kapitel i boken. I ett långsamt men successivt stegrande tempo skildras vår huvudkaraktär och hans väg fram till skotten som mördade John Lennon. Många andra regissörer hade fläskat på ordentligt för att visa hur galen killen var, men Schaeffer tar det lugnt och litar på att filmens form ska få oss att förstå ändå och det gör vi. Det blir precis lagom. Många Lennon fans har till och med protesterat mot filmen då de är rädda att den ska ge bilden av en human Chapman. (Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara negativt: visst tycker man synd om mannen och hans sinnestillstånd – men det är ändå aldrig rätt att mörda någon).

Chapter 27 har ett bra manus i grunden och Schaeffers framställning är både välregisserad och välklippt. Vissa stunder blir jag mer överraskad än i den senaste skräckfilmen… Lager på lager träder fram och man inte bara förstår hur han mår, man känner det. Vid några små tillfällen känns det anings segdraget som drar ner betyget, men avslutningsvis känns är det en tidlös film med en tidlös story.