SFF: L Y N C H

If you don’t enjoy the doing – do something else…

I mitt stilla sinne undrar jag hur ofta David Lynch istället för att röka sin cigarett lÃ¥ter den förvandlas till aska där den ligger alldeles stilla i mungipan. En frÃ¥ga bland mÃ¥nga andra som filosofiskt dyker upp när vi i denna dokumentär kommer närmare auteuren än vi nÃ¥gonsin gjort. Regissören till LYNCH – som föredrar att vara anonym och har antagit artistnamnet blackANDwhite – ger oss den första filmen av tre som öppet och ärligt observerar Lynch i hans vardag.

I filmen berättar regissören en hel del anekdoter frÃ¥n sitt liv, men det serveras ocksÃ¥ kommentarer om elektricitet, meditation, Philadelphia, konstnärligt skapande och allt annat som rör sig under frisyren. Filmen är i mitt tycke en förlängning av boken “Catching the big fish”, med skillnaden att här blottas Lynch personlighet ytterligare: men humorn och allvaret finns kvar i en härlig blandning och i slutändan har vi ett porträtt om en man som är en sammansmältning av alla tänkbara Ã¥ldrar och sinnestillstÃ¥nd.

Fragmenten ur Inland Empire-skaparens värld presenteras lekfyllt med en hel del spännande bildutsnitt och dimensionerna utforskas i sann Lynch-anda (som när han för en kort period stelt sitter och filmar sig själv). Mycket får mig att tänka på Lynch egna verk och i början lekte jag med tanken att det kanske är han själv som gjort den (så är dock inte fallet). ?ven om filmen har många ljusglimtar så finns det även små dalar: i mångt och mycket är presentationen aningen överarbetad och dessutom stör den otajmade klippningen och den ibland malplacerade musiken vid ett par tillfällen .

L Y N C H är likväl en mycket intressant dokumentär och jag skulle se den igen och igen och igen – men inte för att det är en sÃ¥ fantastisk dokumentär utan för att Lynch själv är fantastiskt i den; Han är bra pÃ¥ att vara.

Visas även 20 & 25 november

Helena spekulerar: Kan det vara David Lynch son som gjort dokumentären?