Filmskapar-intervjun: Ett ̦ga r̦tt РDaniel Wallentin och Fredrik Wikstr̦m

Imorgon premiärvisas delar av den mycket emotsedda filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött pÃ¥ Stockholms filmfestival (filmen visas som ett sk “work in progress”). Under en inspelningsdag tidigare i höstas fick Bloggywood en liten pratstund med den lÃ¥ngfilmsdebuterande regissören Daniel Wallentin och producenten Fredrik Wikström.

De bÃ¥da känner varandra sedan studierna vid Dramatiska Institutet och samarbetade även pÃ¥ Daniels prisbelönade kortfilm Kung Konrad. Och även om de inför “Ett öga rött” nära samarbetat med författaren Jonas Hassen Khemiri är det är tydligt att historien omtolkats väldigt mycket efter Daniels vision.

Här nedan berättar de bÃ¥da bland annat om deras ovanliga användande av sk “storyboards”, och om hur filmer som Amelie frÃ¥n Montmartre och Kiss Kiss Bang Bang influerat filmarbetet. Och om du själv funderar pÃ¥ att börja göra film finns det en hel del att ta med sig frÃ¥n deras ord (liksom frÃ¥n de wikipedia-länkar vi givit nÃ¥gra av dem).

BLOGGYWOOD: Daniel, vad inspirerade dig till att göra film pÃ¥ en sÃ¥ “svÃ¥rfilmad” bok?

REGISS?R DANIEL WALLENTIN: Jag tror att jag blev inspirerad av Peter Jackson. Han kunde ju göra film på världens bästa bok i min mening. Så då borde jag ju också kunna i mindre skala.

BLOGGYWOOD: Peter Jackson kunde ju ändå göra det hyfsat bokstavligt (efter boken), men du menar att det var inspirerande att se att han klarade av det?

WALLENTIN: Ja, precis. Hans fördel var ju att han har en väldigt stark “story” i boken. Ett öga rött är ju mer litterär, där Halim sitter och funderar. Han gör ju inte sÃ¥ mycket. Han sitter mest och tänker och tycker om folk hela tiden.

BLOGGYWOOD: Halims berättarröst är ju en styrka med boken. Hur har ni gjort med den i filmen?

WALLENTIN: Det kommer vara en voiceover hela vägen. På samma sätt som det är Halim som skriver boken är det här han som gör filmen. Så han berättar oss genom filmen.

BLOGGYWOOD: ?r det någon särskild film som ni inspirerats av just gällande användandet av voiceover?

WALLENTIN: Det kom en film ganska nyligen som heter Kiss Kiss Bang Bang och den har ju en sÃ¥n voiceover som är “meta-aktig”. SÃ¥ vi började prata mycket om att vi skulle försöka lägga den Ã¥t det hÃ¥llet. Inte riktigt lika brutalt som den. Men det blir även en en voiceover som leker med meta-konceptet.

BLOGGYWOOD: ?r det annars några filmer som inspirerat till filmen?

WALLENTIN: Formmässigt så tittade vi på Amelie från Montmartre, just för att hitta färger och sådär. Sen inspirerar jag mig alltid av bröderna Coen, Tim Burton, Peter Jackson. I stort sett är det dom som är mina gudar.

BLOGGYWOOD: Hur använder ni er av färgschemat från Amelie?

WALLENTIN: Den är ju väldigt färgrik, den filmen. Vi försöker att pÃ¥ samma sätt använda färgrik scenografi, och “grada” filmen sÃ¥ att den blir väldigt färggrann. SÃ¥na grejer. Man fÃ¥r nästa sitta och för varje scen gÃ¥ igenom: Ska kostymen vara röd här, dÃ¥ fÃ¥r scenografin vara grön och sÃ¥ ljussätter vi blÃ¥tt. Och sÃ¥ blandar vi hela tiden.

PRODUCENTEN FREDRIK WIKSTR?M: Hade ni inte också gjort ett färgschema för hela filmen, beroende på hur dramatiskt det är? Att här ska det vara rött, här ska det vara blått för det är mer dramatiskt och så vidare?

WALLENTIN: Jo, det stämmer.

BLOGGYWOOD: Fredrik, du sade tidigare att det var du som ville att Daniel skulle göra filmen. Var det så att det här projektet från början låg hos ert produktionsbolag (Tre Vänner)?

WIKSTR?M: Ja. Det var vi som hade rättigheterna till boken. Vi hade också redan börjat utveckla manuset när Daniel hoppade på. Och sen drog han det åt ett annat håll, gjorde det mer åt sitt håll, vad han ville göra.

BLOGGYWOOD: Daniel, vad var det hos Youssef som gjorde att du valde honom till huvudrollen?

WALLENTIN: Det var ett självklart val. För det första hade han väldigt nära till hands att vara Halim. Han hade mycket egna referenser just för den rollen. Sen är han så extremt intelligent och väldigt lyhörd. Han kan ta till sig en sak och verkligen använda sin kropp till att göra det. Han är begåvad så att det liknar ingenting alltså..

Jag har jobbat med väldigt många skådespelare under min tid på DI. Men jag har aldrig jobbat med någon som är så begåvad som Youssef.

BLOGGYWOOD: Du stod tillbaka lite idag på inspelningen, som att du inte behöver vara inne och rota i allt. ?r det ett genomtänkt val eller har det blivit så på grund av skådespelarna?

WALLENTIN: Den scenen vi gjorde ju nu var en transportscen, då går de bara till musik, och så är det en två-tre sekunders bild. Då behöver man inte göra så mycket. Då behöver de bara gå, man ska inte höra vad de pratar om, man ska bara se att de är glada.

Däremot finns det spelscener som är väldigt starka. De repar jag lång tid innan inspelningen, jobbar väldigt mycket på alla såna grejer. Jag vill att på inspelningen ska allting vara klart. Då ska vi veta hur vi ska filma, då ska vi veta hur de ska spela. Vi ska veta allting redan. Helst av allt skulle jag vilja att allting är så klart att jag inte ens behöver vara där. Och det gäller för såna här inspelningar när det är väldigt mycket tekniskt.

Sen är det ju skönt med inspelningar där man bara kör handkamera och verkligen gör allting på plats. Man kommer på att vi klipper det så eller så. Lite mer lågbudget-style. Så har det varit med de flesta kortfilmer som jag gjort. Men det är svårt att göra så här. Drar jag över en timme kostar det multum och det går inte. Det är mycket såna saker som man måste tänka på som jag inte har varit van att tänka på innan.

BLOGGYWOOD: Ni gjorde mycket repetitioner innan, var det då under en lång oavbruten period, en månad kanske?

WALLENTIN: Ja, det kan man säga.

FREDRIK WIKSTR?M: Du har väl nästan repat alla scener i hela filmen?

WALLENTIN: Ja.

WIKSTR?M: En del mycket. En del mindre. Och allting är “storyboardat upp” ocksÃ¥. Det är faktiskt väldigt fÃ¥ filmer i Sverige som storyboardas. PÃ¥ de flesta filmer i Sverige gör man inte storyboards, utan man kör bara. Man gÃ¥r pÃ¥ plats och sÃ¥ bestämmer man: “Ska vi ta en helbild här, ska vi ta en närbild där, och sen kör man. De är väldigt fÃ¥ som tecknat upp allting i serietidningsrutor som vi har gjort. I USA gör man ju det pÃ¥ alla filmer.

BLOGGYWOOD: Så ni har storyboardat väldigt mycket?

WIKSTR?M: Allting.

WIKSTR?M: [säger till Daniel Wallentin:] Du och fotografen, ni satt ju med det i en och en halv månad, dag och natt. Nu filmar vi allting precis som storyboard.

WALLENTIN: Fördelen med det är att vi kunnat inplanera att där vi ska ha en kran, där vi ska ha en räls och allt sånt där. I Stockholm t ex, där måste man söka tillstånd för att köra med kran minst en månad innan. ?nnu längre till och med. Det är lång väntetid och allt det där. Vi skulle aldrig kunna ha en kranåkning eller liknande ifall vi inte visste var vi ville ha det nånstans. Det är det som är fördelen med att hela tiden planera in hur vi vill ha det.

BLOGGYWOOD: ?r det också så att det kan vara lättare att se skådespelarinsatserna när du har storyboardat och redan innan vet vad du ska leta efter visuellt?

WALLENTIN: Ja, det är det. Jag behöver inte tänka så mycket på det. Nu tänker jag på scenen, hur den ska bli och hur den ska läggas i sitt sammanhang.

WIKSTR?M: Daniel brukar säga en ganska rolig grej om castingen, att största delen av regijobbet ligger ju där. Det är alltså så att har man gjort rätt rollsättning och rätt skådespelare då tycker jag inte man ska behöva gå fram och gräva så mycket. Då är det rätt skådisar och dom vet vad dom ska för roller och så är det bara att köra, liksom. Mer eller mindre.

WALLENTIN: Ja.

WIKSTR?M: Jag tycker att det varit så väldigt mycket. Vi jobbade ju ett halvår med castingen. Eftersom det är så många nya ansikten som är med, som aldrig gjort film förut. Det tog väldigt mycket tid.

BLOGGYWOOD: Det som boken uppmärksammades för var ju språket till stor del. Du talade tidigare om filmens anda. Kan du förklara vad det går ut på? Vad är det som är speciellt med filmen?

WALLENTIN: Budskapet med filmen har lite med anpassning, integrationspolitik att göra. Och framförallt tar den upp tonåringars identitetskriser, hur långt det kan gå om man inte är förberedd på det. Vad händer med en tonåring när ens förälder dör? Allt det där sammanflätas ju i boken och i filmen. Så det är en story om Halim och hans kris.

(Tack till Olle Agebro.)