SFF: Recension av Shortbus

James och Jamie besöker parterapeuten Sofia för råd och berättar att de funderar på att öppna upp förhållandet. En hetsig diskussion uppstår och plötsligt har Sofia berättat att hon aldrig haft en orgasm. För att råda bot på detta bjuder det homosexuella paret in henne till Shortbus, en klubb i Brooklyn där det mesta är möjligt och tillåtet.

Folk kommer tycka att du är sjuk i huvudet om du kallar den för gullig, sa en vän till mig. Men vad ska man annars kalla en film som så ömsint och förstående berättar om människors ensamhet?

Med Shortbus bryter John Mitchell fram som en intressant och intelligent regissörsröst som förtjänar att höras ocksÃ¥ utanför den smala krets som kan tänka sig se en kontroversiell festivalfavorit. Bakom alla de generande, klart porriga scenerna gömmer sig ett välkonstruerat och roligt drama. Som parterapeuten Sofia är Sook-Yin Lee ocksÃ¥ riktigt bra och den som bär oss Ã¥skÃ¥dare – tillika “voyeurister” – genom filmen.

Om du är ens det minsta pryd eller homofobisk så är Shortbus inte ett bra val. Du kommer bara att lämna salongen. Men du missar då en överraskande bra film, där historien och replikerna har nötts ner till sina minsta, mest mänskliga beståndsdelar efter två år av repetitioner.

Längd: 1 tim 42 min. Web: hemsida + trailer. Ordinarie premiär: 24 nov.