MovieZine.se
SFF: Recension av Little Miss Sunshine
När 7-åriga Olive, den yngsta medlemmen i familjen Hoover, mot alla odds blir uttagen att delta i en barn-skönhetstävling i Kalifornien packar hela familjen ihop sig deras nästan-fungerande Volkswagen-buss för att göra den tre dagar långa resan genom USA så att Olive ska få chansen att uppfylla sin dröm.
Familjen som sätter sig i VW-bussen för att åka till dotterns skönhetstävling är smått dysfunktionell. Pappa Richard är en motivationstalare som påstår att det finns två sorters personer, vinnare och förlorare. Med hans nio-stegsprogram blir Du en vinnare! Mamma Sheryl vägrar lämna sin bror, Amerikas Proust-kännare nummer ett, Frank ensammen efter att han försökt ta sitt liv. Farfar Edwin blev utsparkad från ålderdomshemmet eftersom han snortar heroin och sonen i familjen, Dwayne, har avgett ett tystnadslöfte och hatar precis alla.
Alla dessa ska alltså sätta sig i en liten buss och åka till Kaliforninen för Olive ska få tävla i en skönhetstävling. Du kan kanske med denna premiss räkna ut att det blir en hel del gräl på vägen och problem med den nästan-fungerande bussen.
Vissa kanske skulle kalla Little Miss Sunshine för förutsägbar. Jag kallar den för varm, väldigt rolig och mycket trevlig. Gå och sen den på bio och rycks med av stämningen i salongen.
Richard: “Everyone… just pretend to be normal.”
Längd: 1 tim 41 min. Trailer: Se Här! Hemsida: Officiell hemsida
2 kommentar
Fantastisk feelgood-film! Mycket bra upplaga av festivalen för övrigt. Nu har även jag lagt upp lite längre recensioner av Brick, Little Miss Sunshine och Summer Palace på min blogg ovan, gå gärna in och kolla. Keep up the good work!
Jag hade mycket höga förväntningar men blev besviken. I LMS så får man lite drama, lite komedi, lite pinsamt och som belöning ett relativt feelgood-slut. Problemet är manuset. Det här är Sundancerörelsens slutliga konsekvens; Quirky craziness för sin egen skull, titta vad tokiga och fräcka vi kan vara. Priset är att man offrar gestaltning och berättarlogik, rollfigurer beter sig inkonsekvent och osammanhängande för att få billiga och omotiverade skratt. Det leder till en tom känsla när man fått smälta denna indiefilmens Big Mac. All heder till skådisarna (Steve Carell är FANTASTISK) men det här är för ytligt och tomt för att förtjäna ett riktigt högt betyg.