Recension: De andras liv

I De andras liv drabbas en Stasi-officer av moraliska dilemman när något i livet hos de avlyssnade berör honom. Efter att ha avlösts av en komiskt lättroad kollega går han sedan hem till ett liv lika kallt och blodfattigt som det kommunistiska experimentets verklighet.

Regissören Florian Henckel von Donnersmarck ska tydligen ha ägnat fyra år åt research inför filmen och resultatet är ett drama som håller högsta hollywood-kvalité och mer därtill. En tysk vän till mig brukar annars likt en Beck-trött svensk beklaga sig över tyska filmers brister, men De andras liv har allt man förväntar sig från ett oscarnominerat drama - Tonen, tilltalet, och utförandet är allt av högsta toppklass. Och vi slipper dessutom en amerikansk produktions överdrivna sentimentalitet.

De tre skådespelarna i centrum fungerar utmärkt i sina roller: Hos det avlyssnade konstnärsparet blir Sebastian Kochs författare såväl karismatisk som sympatisk och Martina Gedeck missar inte att ta till vara en gnutta nyans i hennes plågade skådespelerska. Och i huvudrollen ger Ulrich Mühe oss inblick i en minituös ämbetsmans ensamma själ.

Historien må låta mer som en halvtimmes slö-tittande på Discovery Channel än ett lockande biobesök, men regissören utforskar tema efter tema kring de samlande begreppen medmänsklighet och utsatthet och det på ett högst njutbart sätt.