Dvd-recension: Repulsion

Roman Polanskis klassiker frÃ¥n 1965 är nu släppt pÃ¥ dvd i den snyggaste svenska utgÃ¥va jag sett pÃ¥ länge. Att den som vanligt är “snÃ¥l” och trÃ¥kig med noll extramaterial kan jag kanske bortse ifrÃ¥n eftersom den lyxiga kartongen ligger sÃ¥ bra i handen. Den är sÃ¥ len att jag knappt kan sluta känna pÃ¥ den . Men det är ju insidan som räknas! Att se nÃ¥got som man länge velat se fÃ¥r alltid förväntningarna att slÃ¥ i taket och oftast blir man mest besviken. Pappan till Rosemary’s baby och The Ninth gate kan väl aldrig gjort nÃ¥got mindre spektakulärt? (Hmm..ok Pianisten var väl inte nÃ¥got utöver det vanliga egentligen…)

Repulsion låter oss dyka rakt in i sinnet hos den blyga och sexuellt hämmande Carol, som spelas av en ung och slående vacker Catherine Deneuve. Hon bor hos sin syster som också är tryggheten i hennes liv. När systern åker bort släpps Carols demoner lösa och allt det undertryckta i hennes inre släpps ut. Snart är den nedåtgående spiralen ett faktum. Filmen börjar med en lång närbild av huvudkaraktärens öga som nervöst flackar med blicken, en snygg scen som sätter känslan för de restererande 98 minuterna. Och vi kan inte vara säkra på något, vi är i samma hemska värld som en psykiskt illamående person. Den värsta sortens obehag.

Polanski använder sig skickligt av kontraster för att skrämma livet ur oss: ljus kontra mörker, tystnad kontra kaos. För att inte tala om att något så hemskt kan röra sig i huvudet på en så vacker flicka. Att repulsion har några år på nacken blir man påmind om där ljudet kommer på tal, det är ganska lågt och ökenaktigt, men man överlever om man höjer volymen lite . Annars är bilden mycket bra. Effektmässigt märks det inte att filmen är gjord för mer än 40 år sedan: det är imponerande och otäckt. För att undvika spoilers håller jag fingrarna i styr och utelämnar eventuella exempel. Skådespelarinsatserna duger men Deneuve är inte helt oväntat den som regerar. Hon har inte särskilt mycket repliker dock, om det beror på blyg karaktär eller svårigheter att prata engelska låter jag vara osagt.

Det enda som jag inte är riktigt nöjd med i denna film är det otroligt fÃ¥niga slutet. Här märks det att verket släpptes för en helt annan generation. Ni vet de med “pappa-humor”. Efter vÃ¥r känslomässiga resa vill Polanski lätta upp stämningen med lite svart humor. Men vem skrattar? Inte jag. Det blir som sagt bara larvigt och det tar udden av den upplevelse man haft bara nÃ¥gra minuter innan.