MovieZine.se
Recension: S?K
S?K är en angelägen film som utforskar moderna relationer, och det främst ur perspektivet av singelkvinnor över 30. Regissören Maria Von Heland vill ge en inspirerande historia till de med existentiella kval över spelet om våra hjärtan, och lyckas alldeles fullkomligt.
Lisa (Amanda Ooms) är en 38-årig sjuksköterska med lägenhet i innerstan som söker en partner. Med den biologiska klockan tickande i bakgrunden börjar hon pröva att dejta via internet, och hon tvingas konfronteras med människors gömda, mörka sidor. Både hos andra och hos henne själv.
Våra och Lisas förhoppningar grusas gång efter gång. Det blir ingen lättsam resa, filmen fylls av samma allvar som de frågor och den ångest som kan uppstå i singellivet. S?K lämnar oss till slut med hopp, men först efter att ha gjort sig av med flertalet falska föreställningar om det enkla i kärlek.
S?K är Maria Von Helands andra lÃ¥ngfilm, men den första svenska (debuten Big Girls Don’t Cry spelades in i Berlin). Tidigare har hon dock gjort en kortfilm med Amanda Ooms, och av den här filmen att döma fÃ¥r de väldigt gärna fortsätta samarbetet.
Manus och dialog håller en oerhörd klass, och dess dystra observationer slår aldrig över i cynism. Särskilt kvinnoporträtten i centrum är ärliga och insiktsfulla på en nivå jag inte sett hos någon annan film i år. Svensk som utländsk.
Amanda Ooms övertygar fullständigt som en stark singelkvinna vars dejtande börjar bryta ner henne efter rader av förödmjukelser. Det är en utelämnande rollprestation, och hon förmedlar hela tiden en integritet som tillåts trängas med sorg och oro.
I birollerna skiner särskilt Ulrika Malmgren, som är helt skoningslös mot sin karaktär, och Lia Boysen, som trovärdigt bollar mot Amanda Ooms karaktär. Tyvärr upplever jag att Mikael Persbrandts etablerade persona och stora teater-utspel stör hans rolltolkning något. Men det är en mindre bagatell i sammanhanget.
2 kommentar
Allvarligt talat, Sök är nog det bästa argumentet jag kan komma på mot statligt kulturstöd.
?ven om skÃ¥despeleriet är klart bättre än i de flesta svenska filmer är dialogen stundtals löjeväckande. Karaktärerna är heller inte trovärdiga, och agerar ofta fullständigt omotiverat, vilket istället för att väcka intresse bara skapar frustration. Historien rör sig heller inte framÃ¥t, hela filmen är en tvÃ¥ timmar lÃ¥ng resa tillbaka till ruta ett. Ingen har lärt sig nÃ¥gonting när filmen är slut – allra minst huvudpersonen, som fortfarande har samma problem som i början. Den ende som möjligen gjort en insikt under resans gÃ¥ng är väl biobesökaren, som lär tänka sig för bÃ¥de en och tvÃ¥ gÃ¥nger före nästa biobesök.
Grimes:
AngÃ¥ende att dialogen är löjeväckande sÃ¥ är det väl ett allmänt problem med svensk film och överhuvudtaget svenskt sprÃ¥k (jo, faktiskt). Men jag hade inga problem med dialogen vad jag kommer ihÃ¥g och tyckte istället att den funktionellt lyfte fram manusets insikter om mänsklig natur. Och att alla nödvändigtvis ska lära sig nÃ¥got stort innan filmen är slut, fÃ¥ schyssta “character arcs” a la hollywood, sÃ¥ hÃ¥ller jag helt enkelt inte med dig om att man mÃ¥ste hÃ¥lla sÃ¥ hÃ¥rt pÃ¥ det kravet. Och har Lisa lärt sig nÃ¥got när filmen slutar? Ja, även om man kan tycka att filmen inte hÃ¥ller en effektiv struktur för att komma till denna punkt och att det kanske är rätt forcerat. Har Vera lärt sig nÃ¥got? Ja, även om det kanske är lite mer grumligt.
Om jag ska jämföra mig själv med andra recensenter, vilket jag väl kan tillåta mig denna gång, så står jag ganska ensam i hyllandet av S?K (SVD:s Jeanette Gentele gav dock också 5 av 6). Och eftersom det ligger i min natur att ifrågasätta mig själv så kan jag undra om jag kanske blev förblindad av Amanda Ooms starka och inspirerande karaktär. Eller om jag så kände för de ideer och insikter som filmen uttryckte att jag inte tillräckligt mycket reagerade på hur de kom förpackade. Men filmers kvalité kan nog sägas vägas utifrån helheten, vad som blir helhetsintrycket, om en films styrkor driver den förbi klichéer, medelmåttighet och andra tillkortakommanden. Få verk lyckas komma undan utan observerbara svagheter i ett så oförutsägbart och kolloborativt medium. Och när det gäller S?K så tycker jag utifrån min personliga lilla sensibilitet att den gör det med råge. Och jag hoppas och tror att jag inte är ensam i det.